För den senaste invandraren (Kilsbergsvargen) har det noterats att den förefaller lik en hund och är gulaktig och frågan har ställts om det inte skulle kunna vara en bastard,
exempelvis i ett debattinlägg i Västerbottenskuriren. Argumentet återkommer ofta, tex i
Jaktjournalen 2012 och i en
kommentar på den här bloggen, och en fråga på
forskarbloggen.Kommentarer från den som håller i de rutinmässiga undersökningarna av vargens
DNA (etc.) Mikael Åkesson och nestorn i
Svenska vargforskning (Olof Liberg) gör kommentarer jag personligen tycker är mycket trovärdiga och tillräckligt klarläggande, tex att ”gula änkan” alias ”Junselelvargen” alias ”Rödluvan” etc inte är en hundbastard.
Det uttrycks ofta farhågor från vargskeptiker att inslaget av hund i den Skandinaviska vargen blir stort.
Möjligheten för hundhybrider har tagis upp t ex i de riktlinjer, som används vid den svenska GYBS diskussionen.
Frågan tycks ändå återkomma med påpekande av det etablerade systemets ointresse och otillräckliga analyser. Det skulle behövas en på webben tillgänglig ordentlig modern artikel där frågan om den svenska vargens möjliga inslag av hundgener och chansen att det blir påtagligt (ex FoF eller Kennelklubbens tidskrift), där frågan analyseras ordentligt av erkända (Savolainen eller Åkesson).
Hybrider mellan varg och hund skulle teoretiskt kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Man åberopar oftast Valerius Geist eller Eirik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. De har fått efterföljare. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik. DNA är nu så utvecklat så att utförligare diskussioner som nonchalerar vad DNA a nalyserna säger är inte trovärdiga. De två ”auktoriteterna” är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna, utan fick sin begreppsvärld präglad för många decennier sedan.
Hybrider mellan varg och hund skulle teoretiskt kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Argumenten åberopar oftast Valerius Geist och även Eirik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik. De två ”auktoriteterna” är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna, utan fick sin begreppsvärld präglad för många decennier sedan.
De skandinaviska vargarna är ungefär lika besläktade som helsyskon och bygger huvudsakligen på tre individer. Det är inget förvånande om en invandrad varg har ett utseende, som gör den något avvikande. Tvärtom är det just för att obesläktade vargar är annorlunda och bidrar till den genetiska mångfalden vi vill få in fler vargar. Eftersom hund uppenbart är mycket varierande så är det inte förvånande att vargen också har en variationsrikedom.
Det går bra att skilja varg och hund med DNA och även en del hundraser kan identifieras.
Skandinavien har god ordning på sina vargar, alla föräldravargar stambokförs och analyseras med molekylära metoder. Dessa metoder förbättras med tiden. Sådana analyser visar att den senast invandrade vargen (Kilsbergshonan alias Idrehonan alias Junselehonan) inte är en bastard med hund och inte har en hund i anfadergenerationen före heller. Detta är nog känt för alla nuvarande och tidigare föräldravargar i Skandinavien och de som kommer att tillföras vargstammen. De metoder som används nu är knappast kraftfulla nog för att ge mer information, vargens och hundens gener är för lika och deras genetiska variation är inte tillräckligt kartlagd. Frågan förefaller inte viktig nog för att motivera utvecklingsarbete i den riktningen i enbart Sverige, men kanske EU kunde ta initiativ.
Frågan om hund eller varggener är delvis filosofisk. Hund differentierades från en annan vargras än vår och skillnaderna är kanske till stor del primärt skillnader mellan vargraser. Det finns hundgener i varg som kommit in efter differentieringen, men det verkar inte vara någon stor del av vargens genmassa. Deras förekomst varierar säkert lite i olika delar av vargens utbredningsområde. I några fall har introgression av hundgen bevistats åtminstone för delar av vargstammen Ett något varierande inslag av hundgener måste anses som ett naturligt inslag i vild varg. Jag har inte stött på något bra och översiktligt arbete om detta baserat på faktiska mätningar. Introduktion av varggener har varit ett inslag i hundförädling, vilket ökar risken för överföring till naturlig varg. Hundar eller varghundar kanske har förvildats och börjat jaga och accepterats av en varg av motsatta könet och de har satt upp ett revir tillsammans och fått valpar, tanken är inte helt orimlig.
Gör tamhundgener vargar farligare?
Hundar skiljer sig från vargar genom att de är mindre skygga för människor, men detta får man förmoda mycket är ett socialt beteende. Tama hundar lever hela tiden nära människor, vilda vargar i Sverige ser inte en människa i barndomen och i vuxen ålder bara på avstånd. Man har svårt att se oräddheten för specifikt människor som något nedärvt, men man kan kanske tänka sig en mer allmän oräddhet hos domesticerade hundar. Hundarnas gener har nog domesticerats så de är generellt lekfullare och ”barnsligare” än vargar även i vuxen ålder, egenskaper som kanske kunde göra vilda vargar ”farligare”. Även de vilda vargarna kan vara gosiga mot människor om de växer upp i männsklig miljö och situationer kan uppstå så att även tama hundar blir farliga. Naturliga vargar är skygga och man tror att dödliga kontakter för människor är mycket ovanligt och det ter sig väl inte så troligt att ett inslag av tamhundgener skulle ändra det så radikalt så att de vilda vargarna blev jättefarliga. Det ter sig ganska troligt att varginslag gör tamhundar potentiellt farligare.
Hund har utvecklats från vild varg. Den domesticerade hunden förefaller, till stor del baserat på molekylära undersökningar, uppkommit för ungefär 15 000 år sedan, sannolikt i Sydöstra Asien. Den varg som domesticerades tillhörde en annan ras än vår eftersom den molekylära klockan verkar ha tickat drygt hundratusen år sedan hund skiljde sig från ”vår” vargras. Det har kommit in varggener i hundraser flera gånger och varggeninslaget kan vara lite olika för olika hundraser, vilket försvårar att lösa historien om den ursprungliga domesticeringen. Hunden förefaller vara den första arten som domesticerades. Att omfattande domesticering av jordbruksväxter och husdjur blev viktigt för ungefär 10 000 år sedan gör det lite otroligt att hunden skulle kommit väldigt mycket tidigare. Men varg och hund verkar baserat på molekylära olikheter ha differentierat för drygt 100 000 år sedan och det finns indikationer på samexistens av varg och människa mycket tidigare än 15 000 år sedan.
Varg är världens mest geografiskt spridda landrovdäggdjur under de sista hundratusen åren och den är anpassningsbar till olika förhållanden. Vargen lever av jakt, och jakt har också varit centralt för människans livsmedelsförsörjningen före jordbruket i bl a norra Europa. Varg och människa har dragits till samma villebråd. Varg och människa – och därmed domesticerad hund – har i stor utsträckning samexisterat i samma områden under mycket lång tid. När inlandsisen drog sig tillbaks lämnade den ett tämligen varmt och fruktbart område, jungfrulig mark, efter sig. Varg och människa – och domesticerad hund – invandrade ganska omgående i de nya områdena som öppnades när inlandsisen drog sig tillbaks. Människan förekom kanske mycket sparsamt i början, men vargens täthet var inte heller hög, man skall nog se det så att varg och människa kom samtidigt. Varg kanske kom först till några inlandsbiotoper, men knappast generellt.
Varg och domesticerad hund måste samexisterat över en stor del av arealen under mycket lång tid fram till nu i t ex NordEuropa. En kontaktyta mellan varg och hund är ingen nyhet för de sista hundra eller tusen åren utan måste funnits under hundens hela existens. Det är underligt att varg och hund är så distinkta arter som de är, och detta faktum i sig gör det otroligt att bastardbildning skulle kunna bli ett stort problem. Spåren av varggener i hundens evolution finns, men verkar obetydligt efter att hunden differentierades. Även om barriärerna inte är uppenbara så måste det ändå vara så att det utbildats olikheter som fungerar som praktiska artbarriärer. Olikheterna gör att bastarder sällan bildas; och om bastarder bildas har de lägre chans att överleva och fortplanta sig. Vore det inte så skulle varg och hund inte vara så distinkt skilda. Ändå så måste det finnas ett litet genflöde, chansen för bastardbildning är inte noll och bastarden kan någon gång överleva och fortplanta sig i vargmiljö, eller människan har hållit bastarder, som fått avkomma med vilda vargar som haft lättare att överleva i det vilda. Det måste finnas ett varierande inslag av hundgener i naturlig varg, och det skall inte ses som ett viktigt, önskvärt eller möjligt mål att utplåna ett hundinslag, men det bör begränsas.
Det är ett självklart naturvårdsmål att undvika att hundgener kommer in i den skandinaviska vargstammen. Bastarder eller individer, som det är troligt de har mer än säg 1/6 ”hundgener”, bör inte tillföras vargstammen (man fångar nog inte in en lägre andel utan dyra mätningar och genetiska undersökningar av variationsbredd).
Det är inte tillåtet att hålla en varg*hund bastard som husdjur och bör därför motarbetas av hundorganisationer. Eventuellt uppkommande vilda bastarder bör elimineras. Men hund och varg är ju i princip samma art och delar nästan hela genmassan och vår varg skulle kanske fara väl av mer genetisk variation, så ett litet inslag av hundgener kanske snarare kan ses som ett positivt tillskott än något negativt om det skulle komma in. ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe” har några sidor om hundgener i varg och hur de undviks.
Hund-varg hybrider är förbjudna som husdjur!
Jag saxar från jordbruksverkets sida:” Rovdjur får inte vara sällskapsdjur Det är förbjudet att ha andra rovdjur än hundar, katter, grävlingar och tama illrar som sällskapsdjur. Du får inte heller hålla eller sälja
- hybrider mellan tamhund och vilda hunddjur, till exempel varg eller dingo
- hybrider mellan tamkatt och vilda kattdjur
- korsningar mellan sådana hybrider och vilda arter.
Hybrider som är förbjudna är första till och med fjärde generationen efter korsning mellan vilda arter och tamhund eller tamkatt.
Hundar får inte kallas varghybrid i annonser När en hund bjuds ut för försäljning eller annan överlåtelse är det förbjudet att använda beteckningen varghybrid eller på annat sätt ange att hunden har särskilt nära släktskap med varg eller har rovdjursliknande beteende eller utseende. Detta står i artskyddsförordningen.”
Det finns några hundraser som är godkända trots att de har varganor och namn som antyder att de är varghybrider En är tjeckoslovakisk varghund där namnet tycks strida mot vad jordbruksverket skriver som jag diskuterar lite utförligare Syftet med vad jordbruksverket skriver är (vad jag förstår) att minska chansen för hybrider (bastarder) av varg och hund både i naturen och i husdjur och även undvika att användningen av vargar och varghybrider som husdjur ”stimuleras” genom att det sas romantiseras och ”verkar” förekomma och därigenom ger intrycket att det är en olaglighet som tas lätt på. Kolmårdenincidenten kanske också bidrar till att understryka riskerna involverade med romantisering av familjär kontaktyta med varg. På Kennelklubbens hemsida hittar jag bara den slovakiska rasbeteckningen och inte den svenska, och även i andra sammanhang används originalspråket före och med större stil än den svenska, jag tolkar detta som att kennelklubben vill komma längre bort från det olagliga genom att ha en beteckning som få svenskar associerar till varghybrid och är utvecklarens beteckning. Rasen utvecklades av armen huvudsakligen för gränsbevakningsändamål. Sådan tidigare militär användning av varghybrider anses generellt ha ökat inslaget av hundgener i varg. Rasen har mer än en fjärdedel varganor dvs som en andragenerationens hybrid, som ett barnbarn till en varg. Det var mer än fyra generationer sedan korsningen med renrasig varg ägde rum vilket innebär att rasen i sig är laglig enligt klippet. Det var en redan etablerad ras långt innan varghybrider blev ett stort, brännbart och aktuellt ämne för den svenska vargdebatten, ”Angelägenheten” att understryka att man vill minska risken för hybridisering har ökat successivt över tiden, Men rasen var redan etablerad och det fanns väl några entusiaster och det tedde sig väl då orimligt att förbjuda rasen vägd mot den minimala riskökning det innebar och den långa tiden sedan de faktiska F1orna. Man kan utgå från att olämpliga vargliknande beteenden under en lång domesticeringsprocess avlägsnats. Rasen kanske inte godkänts om den introducerats idag, när frågan blivit aktuellare och känsligare. Men jag upprepar att rasen och namnet på den är lagligt.
Inför utflyttning av djurparksvalpar kommer en genomgång att göras i vilken utsträckning djurparksvargarna kan vara påverkade av hundgener.
Den enda uppsats som jag sett som uttryckligen analyserar ämnet förefaller anse risken att hundgener sprider sig till vilda vargar ganska liten. Ett fall har visserligen förekommit i Skandinavien, menanalysen bekräftade vad som redan var känt, och det kan inte sägas vara troligt att fallet har ”smittat” ned den svenska vargstammen eller ens att risken att så skulle ske varit stor. Men det kan hävdas att antalet hundar har växt kraftigt när antalet människor vuxit medan vargarna minskat särskilt i bebygda trakter och detta borde öka chansen att hundgener går över i vild varg. Eftersom Skandinavien har så god kontroll på sina vargar kanske det finns möjligheter att den skandinaviska vargstammen blir mindre påverkad av de sista hundra årens ökning av hundar än i andra delar av vargens utbredning. Vore det så att hundgener är ett långsiktigt hot mot den nordeuropeiska vargens integritet, så inser jag knappast att vi kan göra mer åt det än kolla upp vargimporten, och importera några vargar måste vi göra. Det är i såfall ett gemensamt problem för många länder i nordeuropa och inte bara ett svenskt. Även EU och rovdjursgruppen borde uttala sig klarare innan vi tänkte mer över problemet.
Molekylärgenetiken går framåt och vi kommer om några decennier att ha bättre skattningar av hundgener i faktiskt varg i de områden som kan vara källa till invandring, och vi kan bli observantare på geninslag vi kan selektera emot i den svenska vargstammen för att minska eventuellt hundinflytande. Detta kan vara bidragande argument för att inte omedelbart blåsa upp den svenska vargstammen.
Finsk varg och hundundersökning
Lite om det genetiska läget och skillnaden mellan varg och hund, utifrån ett finskt perspektiv på http://www.epaper.fi/pub/riista/?issue=201205&lang=se Inte heller Finland har genetiskt den varg som de hade för 150 år sedan och detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till de låga populationsantalen i Finland under lång tid. En framtida identifierad ”metapopulation” bör omfatta mer än Finland, och detta ligger också i Finlands intresse. Det blir angelägnare med valpflytt eftersom Finland inte har tillräcklig variation ensamt och vi kan inte lite enbart på naturlig invandring. Det eventuella inflytandet av hund är inte märkbart, vilket kanske lugnar ned de som är oroade av hundinslaget av invandrare.
Spekulation om varg-människa: Hunden är människans äldsta och mest älskade och utnyttjade följeslagare. Men hunden är också en vargras! En stor del av alla vuxna svenskar har haft en personlig vänskapsrelation med en varg, och betraktat den som en familjemedlem. Detta är en av de faktorer som gör vargfrågan emotionellt laddad. Djurvänner gillar inte att se något som påminner om en familjemedlem förföljas av hundratals beväpnade jägare, och jägare gillar inte att få en familjemedlem sliten i slamsor. En annan är att den långa och omfattande samexistensen lett till en omfattande mytbildning relaterad till varg (varulvar, vampyrer etc.) och introduktion av varg i språket i många betydelser (vargavinter) och som namn. Varg har en mycket viktig kulturell och historisk betydelse.
Spekulation om gåtan med att den domesticerade hunden bara är 15 000 år gammal, fast varg och hund skiljde sig för 100 000 år sedan (hunden är en avknoppare från en annan vargras än den som finns i närheten av Sverige) och någon form av nära samexistens mellan varg och människa förekom tidigare än för 15 000 år sedan. Jag gissar att isolerade stammar av varg knoppade av i olika isolerade områden (öar, Taiwan kanske?) och hade sin egen mest slumpmässiga evolution. Vild varg är för besvärlig för lyckad ”direktdomesticering” men av småpopulationerna kom det för femtontusen år sedan en som passade för domesticering (efter några trevande försök), och därifrån kommer dagens hundraser. En populär teori nu är att vargarna domesticerades via sophögarna omkring männskliga boningar. Jag har svårt att tro att boningarna var så stora och permanenta och de ätbara sopbergen av sånt som ratats av människan var så omfattande med kontinuerlig tillförsel på samlar-jägarstadiet, att det kunde vara underlag för differentiering och evolution av en människoanpassad varg. http://www.fof.se/node/45257#comment-9183
Länkade relevanta artiklar
Jakt och Jägare: Artikel där Åkesson säger att analyser visar att den invandrade vargen inte är en bastard.
De5Stora frågesida omkring frågan om det går att bestämma hundinflytandet i varg och vilka analyser som behövs, Åkesson svarar att det går att se hund ett par generationer bakåt.
Om Savolainens resultat om hundens domesticering från en hundentusiasts blogg
Kommenterad artikel från Newsmill om bastarder hund – varg. Den fick inte många kommentarer
Hundens domesticering; studentanteckningar
Nya rön om hundens domesticering
Referat från Science : Från stora stygga vargen till människans bästa vän: Science-studier spårar hundens ursprung
From the Cave to the Kennel Om domesticerings historia i Wall Street Journal
http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/Reflections/limits/DogWood.doc About dog variation..
http://fof.se/tidning/2012/2/den-tama-genen Rävförädling för domesticering
http://vargdag.files.wordpress.com/2013/06/dogtree.pdf Genetisk variation i hund
Wolf Is My Soul 