Share this:

From The New York Times August 15, 2015 by Stephen Castle

Ulf Ekholm on his farm in Olmhult, in a region of Sweden called Varmland. He and other farmers fear for their sheep because of the increasing numbers of wolves. Credit David Magnusson for The New York Times

OLMHULT, Sweden — Electric fences surround his sheep, two large dogs stand guard and a neighbor monitors the adjacent forest from a security camera.

Sometimes, said Ulf Ekholm, the proximity of wolves leaves farmers in this region of Sweden, called Varmland, feeling as if they are under siege. He even has a nickname for this lush and seemingly idyllic corner of Scandinavian countryside: Predatorland.

Long after dying out here, the wolf is back — and its presence is provoking a bitter dispute, bringing with it the threat of legal action against Sweden from the European Union.

Mr. Ekholm’s farmhouse, in the village of Olmhult, is on the front line of this battle, a conflict between tradition and conservation, and one that pits farmers and hunters against environmentalists and European officials.

Once hunted remorselessly, the wolf is now a protected species, and its return has provoked unease across Europe, from Finland to France.

In Sweden, the wolf population is still relatively small — about 415, according to the government, which compensates farmers for losses from wolf attacks and subsidizes protective fencing. But farmers argue that the compensation does not cover their full costs or make up for the anxiety and disruption to their lives. Hunters, meanwhile, say that wolves are killing the same kinds of animals that they like to pursue, harming hunting traditions while scaring people who live in the countryside.

Elsa Lund Magnussen installed electric fencing at her farm in Lindas. Credit David Magnusson for The New York Times

The issue is important enough to have featured in a TV debate among Swedish leadership contenders before last year’s elections. When Sweden went ahead this year with its most recent cull, of 44 wolves, it received the latest in a series of warning letters from the European Commission, the executive body of the European Union.

European officials say their job is to enforce laws that guarantee the survival of rare species — rules to which Sweden, like other countries, signed up.

They criticize the way Sweden has conducted recent, annual, wolf hunts. They say it has not satisfactorily considered alternatives and that it has failed to show that its culls do not pose a threat to the wolf population’s long-term survival.

The government in Stockholm has until Wednesday to reply and, if it fails to convince officials in Brussels that its measures are justified, could be taken to court.

Few Swedes worried when, in the 1980s, the first pair of wolves arrived, apparently after making the long trek from Finland or Russia. Some years later they were joined by a third, and then, in around 2007 or 2008, two more, according to Magnus Bergstrom, deputy director of the national environment division at the Swedish ministry of the environment and energy.

But that means the population here is descended from just five animals, and is prone to genetic defects produced by inbreeding — a big concern to environmentalists.

Nevertheless, as the numbers grew, so did the complaints from farmers whose protests prompted the government to allow in 2010 the first cull of wolves in recent decades.

Mr. Bergstrom said that Sweden’s wolf population was extremely well monitored, and that culls targeted animals with poor genes. “We have DNA from around 90 percent of the wolves,” he said. “It is often said that this is the best-monitored wolf population in the Western world.”

That does not reassure Per Dunberg, a spokesman for the Wolf Association Sweden, who says that to be sustainable the wolf population should number from 1,500 to 3,000.

“It is a top predator and many other species depend on the wolf, such as birds, and foxes,” said Mr. Dunberg, who accused hunting associations of spreading alarm.

“The hunters are telling Little Red Riding Hood stories; in fact, it is more than 200 years since a human being was killed by a wolf in Sweden,” he said.

Mr. Dunberg, who lives in Stockholm, says he has received threats via email and Facebook for his opposition to wolf hunts — though that does not appear to have deterred him.

“The hate against an animal, against a species such as the wolf, is like racism in people — it is absolutely the same process in the mind,” he said.

Camilla Bjorkbom, president of Djurens Ratt (Animal Rights Sweden), also opposes the annual hunt of wolves, which she says has caused “immense” suffering. Ms. Bjorkbom said that in some cases it might be legitimate to kill specific wolves, and added, “We need to work more proactively with farmers and think of other ways to solve the conflict.”

Hunters Gunnar Glöersen and Claes-Göran Lindberg with their hunting dogs in the forests outside of Molkom in Värmland, Sweden. Credit David Magnusson for The New York Times

But in Varmland, there is growing frustration with the European Union. At her farm in the village of Lindas, Elsa Lund Magnussen, argued that the issue was partly about democracy.

“People who live here and have problems with wolves should be in the process of deciding how many wolves we can handle,” she said.

Ms. Lund Magnussen said that the support farmers can claim from the government for wolf kills does not cover their full costs, because some animals survive, but are so traumatized that they never fully recover.

She recently installed new electric fencing, and said that while most of the cost was covered, the subsidy did not include the installation work done by her family.

Still, the investment is worthwhile. “If I get a wolf attack here I won’t have the meat for my customers, and it will destroy my company for five years. It would be a disaster,” she said.

Yet, while the dispute fits partly into a long history of antipathy between farmers and wolves, it is also about rural lifestyles. Ms. Bjorkbom argues that the main motive behind wolf culls is the “recreational interest” of hunters who are left with fewer moose to hunt because they are prey for wolves.

According to Gunnar Gloersen, game manager for the Swedish Hunters’ Association, Svenska Jagareforbundet, hunting — an old and important tradition in Varmland — is now under threat.

The return of the wolf has had “a huge impact” on the moose population, Mr. Gloersen said, adding that hunters shot 17,500 moose in Varmland in 1983, but only 4,200 last year — just a few more than around 4,000 that were killed by the predator, he said.

Wolves also attack dogs used by hunters to pursue both moose and smaller animals like roe deer and hares.

Drinking tea on the terrace of a neighbor’s house in the village of Nordmark, Claes Goran Lindberg recalls how he lost a dog while hunting in September 2008, and heard its last cries as it was attacked.

“That is something you never forget when you hear your own dog crying out like this,” Mr. Lindberg said. Two months later, the same thing happened to another dog that had strayed farther while on a moose hunt. “I only found the head and neck — the wolf had eaten the rest,” he added.

According to Mr. Lindberg, concerns about wolves have spread. “If you have seen some tracks in the snow, it is not fun to let your children go out,” he said.

At his farm in Olmhult, some miles away, Mr. Ekholm said that had he known then what he knows now, he would not have bought in this location when he moved here 15 years ago.

About 50 animals were killed in attacks on two nearby farms last year, he said, and, in a recent week, his neighbor had spotted a female wolf and two cubs on his security camera.

“We are waiting for an attack,” Mr. Ekholm added. “It will happen.”

---

Related articles

• Wolves, Resurgent and Protected, Vex Swedish Farmers

Advertisement

Ministern: ”Vi hade konsulterat all juridisk expertis”

Från:  Svensk Jakt

Dec. 09, 2015 av Jan Henricson

Sven-Erik Bucht. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet

 

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht överraskades av förvaltningsrättens beslut att stoppa vargjakten. Han vill inte kommentera beslutet i sak, men säger att regeringen inte sett någon konflikt med EU-rätten vad gäller rätten att överklaga jaktbeslut endast till Naturvårdsverket.

Sven-Erik Bucht är i hemmamarker för att diskutera el med Pajalaborna när Svensk Jakt når honom på en ostadig telefonlinje mellan två åtaganden. Han har satt sig in i förvaltningsrättens beslut om att stoppa vargjakten, och även om han inte vill kommentera rättssaken säger han att regeringen har en annan åsikt.
– Både den nuvarande och den tidigare regeringen har granskat de juridiska konsekvenserna av ändringen i jaktförordningen vad gäller överklaganderätten. Båda har funnit att det faktum att beslut om jakt på rovdjur endast kan överklagas till Naturvårdsverket inte står i strid med EU-rätten, säger Sven-Erik Bucht.

Vad har du som landsbygdsminister att säga till landsbygdsborna i Värmland och Örebro en svart fredag som denna?
– Jag har stor förståelse för den frustration som många känner. Inte minst på grund av att beslutet kom så sent. Jägarna har lagt ner arbete på planering, man har tagit ledigt och åkt till sina jaktkojor. Och så får man det här beskedet kvällen innan jakten ska börja.
– Jag förstår också många landsbygdsbor som har ständiga angrepp på tamboskap och den otrygghet de känner eftersom vi har en stor vargstam idag.

Har du gjort något särskilt idag med tanke på det som hänt?
– Nu har jag fått sätta mig in i det här beslutet som förvaltningsrätten har tagit där jag ser att de inte tagit ställning till själva licensjakten utan vad gäller möjligheten att överpröva och att det kan vara i strid med EU-rätten. Nu är det en rättsprocess som är igång och som statsråd är jag förbjuden att gå in i den.
– Vi måste följa rättsprocessen och se vart den leder, men samtidigt vill jag uttrycka att de bedömningar som är gjorda av den här och tidigare regering är att det här ska vara helt ok, att man har den här gången att länsstyrelsens beslut vid överklagande kan avgöras definitivt av Naturvårdsverket. Nu gör förvaltningsrätten en annan bedömning och ja, så är det, och det kan jag inte lägga mig i som statsråd.

Har du funderat på att ta kontakt med ansvarig EU-kommissionär?
– Ja, givetvis. Den här frågan kommer att lyftas där. Vi måste få ett svar för det är orimligt att ha den här oklarheten.

Vad säger du om de här vargvärnarorganisationerna som överklagar varje beslut om en vargförvaltning?
– Det är beslut som de har tagit och jag finner ingen anledning att värdera deras ställningstagande. Det får de stå för själva.

Tror du att det blir någon vargjakt i vinter?
– Det kan inte jag säga. Rättsprocessen är igång och det går inte att idag bedöma hur lång tid den kommer att ta. Jag hoppas att det ska gå snabbt, givetvis.

Många är allvarligt oroade för vad som kan hända nu. Vad har du att säga till dem?
– Jag har stor förståelse för det. Men vi måste avvakta den här rättsprocessen. Jag kan tyvärr inte ge något annat råd.
– Jag vill också säga att det är viktigt att vi har respekt för rovdjur men det är också väldigt viktigt att vi har respekt för människor. Jag är själv landsbygdsbo och jag har stor förståelse för den oro som många landsbygdsbor, inte minst i Värmland där man har en stor vargstam, känner.

Både du och statsministern har sagt att det är klart att vi ska jaga varg. Hur kände du själv när du hörde att den sedan länge emotsedda jakten stoppades i sista stund?
– Vi hade konsulterat all juridisk expertis som vi har tillgång till och samtliga hade gjort bedömningen att det här var i enlighet med EU-rätten. Det var överraskande att förvaltningsrätten gjorde en annan bedömning, säger landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.

---

 

Från:  Svensk Jakt

Dec. 09, 2015 av skribent på Svensk Jakt

Jägareförbundet överklagar vargbeslut

Svenska Jägareförbundet överklagar beslutet om den stoppade vargjakten till Kammarrätten i Göteborg.

Förbundsjurist Ola Wälimaa

 

Det finns ett enormt missnöje inom Jägareförbundet. Detta som en följd av att Förvaltningsrätten i Karlstad stoppade vinterns vargjakt. Jägareförbundet vill nu att kammarrätten undanröjer förvaltningsrättens beslut och förbundet anger flera skäl till detta.
– Vi anser bland annat att förvaltningsrätten inte ska ta upp frågan – det strider mot svensk lagstiftning. Det är EU-kommissionens roll att driva rättsprocesser mot Sverige ifall landet inte lever upp till EU-bestämmelserna – inte Förvaltningsrätten i Karlstad. Jag tycker det är mycket anmärkningsvärt att man tagit upp frågan – domstolen skriver uttryckligen att man inte anser sig skyldig att följa den svenska lagstiftningen, säger förbundsjurist Ola Wälimaa.

Inte avgjort
Han understryker också att det finns ett överträdelseförfarande mellan Sverige och EU-kommissionen som inte är avgjort.
– Förvaltningsrätten ska tolka svensk lagstiftning, inte agera EU-domstol, säger Ola Wälimaa.
Även när det gäller själva inhibitionen har Jägareförbundet synpunkter på hur rätten diskuterat.
– Det går inte diskutera förvaltning av enskilda individer när det handlar om en stam. Den jakt som är beslutad om stoppar inte tillväxten av vargstammen. Om, notera att jag säger om, det var fel att genomföra jakten så kommer stammen ändå att vara större nästa år. Det finns med andra ord inga skador som inte kan repareras, säger generalsekreterare Bo Sköld.

Solklart fel

Generalsekreterare Bo Sköld

 

Bo Sköld tar också upp EU-domstolens mål mot Finland.
– Domstolen såg inget problem med deras vargjakt så länge det fanns tillväxt i stammen. Skillnaden mot förhållandet i Sverige är att vi nu har gynnsam bevarandestatus. Det hade inte Finland. Från vår horisont är förvaltningsrättens beslut solklart fel och därför överklagar vi, säger Bo Sköld och Ola Wälimaa.

---

 

Från:  Svensk Jakt

Dec. 09, 2015 av Lars-Henrik Andersson

Trots rovdjursutredningar, politiska beslut och annat är det Karlstads förvaltningsrätt (bilden) som numera helt och hållet har den svenska vargförvaltningen i sin hand.

 

Förvaltningsrätten hade kunnat välja att bara pröva frågan om rätten att överklaga licensjaktbeslutet på varg.
– Det hade man kunnat ha som en tänkbar utgång, säger Carina Ludvigsson, förvaltningsrättsfiskal.
Rätten valde dock att även stoppa jakten.

Den 5 januari tog Naturvårdsverket beslut om att avslå alla överklaganden om licensjakt på varg i Värmlands och Örebro län.
Det fick föreningen Nordulv att reagera och författa ett överklagande till förvaltningsrätten i Karlstad.
Förvaltningsrätten gjorde igår bedömningen att det är tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten.
De tre som utrett frågan vid förvaltningsrätten är förutom Carina Ludvigsson även Rebecka Isaksson, förvaltningsrättsfiskal, samt Lars Överström, förvaltningsrättsjurist.
Utredningen föredrogs för lagman Marie-Jeanette Axelius Friberg, som igår kväll fattade det formella beslutet att stoppa jakten.

Vilken koppling gör ni mellan överklagandeförbudet och ett jaktstopp?
– För att komma med sådana här verkställighetsbeslut, som i det här fallet att stoppa jakten, krävs i allmänhet en ganska hög grad av sannolikhet för att man i slutändan ska komma fram till att jaktbesluten inte var korrekta. Men man kan sätta lite lägre krav på den här sannolikheten om man inte kan få konsekvenserna återställda om ett sådant beslut skulle visa sig vara felaktigt, säger Carina Ludvigsson.

Är inte det egentligen en annan fråga? För ärendet handlar ju om rätten att kunna överklaga? Både riksdag och regering har sagt att Sverige ska ha licensjakt på varg.
– Det vi har prövat är en förenings begäran om att jakten inte ska få påbörjas och för att vi ska kunna ta ställning till den begäran så måste vi först titta på om den personen har haft rätt att klaga, om beslutet är överklagbart.

Men hade ni inte kunnat titta på rätten att överklaga utan att ta beslut om ett stopp för jakten?
– Ja, det hade man kunnat ha som en tänkbar utgång. Förvaltningsrätten har dock resonerat att konsekvenserna av ett genomförande av besluten inte går att återställa om förvaltningsrätten i slutändan anser att de besluten var felaktiga, säger Carina Ludvigsson.

Har ni vägt in vad regering och riksdag har beslutat om vad gäller licensjakt på varg?
– Det finns nu en förening som påtalar vissa regler inom EU-rätten som säger att det här överklagandeförbudet inte är korrekt och då finns det en skyldighet för en nationell domstol att åsidosätta den nationella rätten.

Kan ni förstå kritiken mot att stoppa jakten?
– Det är inte min sak att uttala mig om det. Domstolen gör en rättslig prövning.

Kan förvaltningsrättens beslut om jaktstopp tolkas som ett politiskt ställningstagande från rättens sida?
– Nej, vi har gjort en rättslig bedömning av förutsättningarna för licensjakten. Sedan finns det politiska intressen i de här frågorna.
Carina Ludvigsson vill inte uttala sig om hur lång tid det kommer ta för rätten att komma fram till ett ställningstagande, alltså om överklagandebeslutet strider mot EU-rätten.
– Det är ju stora och komplicerade frågor som vi har att göra med. Vi ska göra en ordentlig utredning.

Det kan alltså innebära att det inte blir någon licensjakt på varg i vinter?
– Det vågar jag inte svara på. Det kommer naturligtvis att ta tid, men vi jobbar så snabbt som möjligt.

---

 

Från:  Svensk Jakt

Dec. 08, 2015 av skribent Svensk Jakt

Erlandsson förvånad och kritisk till jaktstopp

Eskil Erlandsson, vice ordförande i EU-nämnden. Foto: Jan Lipka

 

Före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är förvånad och kritisk till att Förvaltningsrätten i Karlstad stoppade vargjakten i Värmland och Örebro län.

Beslutet kom trots att vargen i Sverige har gynnsam bevarandestatus och EU:s åtta kriterier för att Sverige ska kunna ha jakt är uppfyllda. Eskil Erlandsson är förvånad och kritisk.
– Det finns mycket varg ute i länen. Stammen är idag mycket stor och måste kunna förvaltas genom jakt på samma sätt som de andra stora rovdjuren. Jag är förvånad över detta beslut, säger Eskil Erlandsson i ett pressmeddelande.

Nio tiondelar vill ha vargjakt
Riksdagen har sedan tidigare fattat beslut om att Sverige ska ha licensjakt. Drygt nio tiondelar av riksdagens ledamöter röstade ja till beslutet, inklusive Socialdemokraterna som idag ansvarar för svensk jaktpolitik i regeringen. Att vargjakten nu tillfälligt stoppas grundas i att domstolen i avvaktan på ett beslut i sakfrågan är tveksam till om jaktförordningens skrivelser är förenliga med EU-rätten.
– Både Alliansregeringen och den nya vänsterregeringen har gjort bedömningen att vår jaktförordning är förenlig med EU-rätten. Jag förväntar mig att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) snarast lyfter på luren och ringer den ansvarige EU-kommissionären för att en gång för alla få klarhet i vad som gäller, avslutar Eskil Erlandsson.

---

 

Från:  Svensk Jakt

Dec. 08, 2015 av Olle Olsson

Folkaktion planeras mot förvaltningsrätt

I morgon fredag planeras en folkaktion mot förvaltningsrättens beslut att stoppa vargjakten. Protestaktionen arrangeras på torget i Karlstad.

Bakgrunden till upproret är Karlstads förvaltningsrätts beslut att stoppa licensjakten på varg för tredje året i rad.
– Nu måste vi resa oss mot det faktum att vargkramare styr över alla landsbygdsbor. Detta berör så otroligt mycket folk, vi möts på torget i Karlstad för att protestera, säger en rasande Sofie Rockmyr, som startade upproret.
Trots att protestaktionen genomförs redan på fredagen tror och hoppas hon på att många missnöjda sluter upp.
– Jag hoppas att det kommer 2.000 personer och att de tar med sig kor, får, plakat och traktorer. Nu får det vara nog, dundrar upprorsstartaren Sofie Rockmyr.
Folkationen genomförs klockan 15.00 på fredagen på torget i Karlstad.

---

 

Från:  DN.STHLM

Dec. 08, 2015 av DN

Troligt vargrevir i Stockholm

Mycket tyder på att ett vargpar har bildat revir söder om Södertälje. Snön som kom under helgerna gjorde det möjligt för Länsstyrelsen att spåra de två vargarna.

Spåren efter två vargar som gått tillsammans, och som regelbundet urinmarkerat, upptäcktes väster om Järna i södra Stockholms län – vilket tyder på att minst ett av djuren har området som sitt revir.

– Insamlad spillning kommer att dna-analyseras och förhoppningsvis ge svar på om det handlar om ett revirmarkerande par, säger rovdjurshandläggare Arne Söderberg.

 Mellan 2009 och försommaren 2013 fanns ett vargrevir i Riala mellan Norrtälje och Åkersberga. Sedan dess har det varit tomt på stationära vargar i Stockholms län, men under våren, sommaren och hösten har det kommit in ett antal observationer av varg från trakterna söder om Södertälje.

Länsstyrelsen lyckades spåra dem vid två tillfällen under jul- och nyårshelgerna.

– Det kom snö, men i små mängder. Därför har det inte gått att avgöra om båda djuren markerat på samma ställe, och vi vet ännu inte helt säkert om det rör sig om ett revirmarkerande par, säger Arne Söderberg.

Under spårningarna har fem spillningar samlats in och skickats vidare för genetisk analys. När resultaten av dessa analyser är klara, kommer det förhoppningsvis att framgå om det rör sig om en parbildning eller inte.

– Frånvaron av spårsnö gör också att vi i dag inte vet över hur stort område vargarna rör sig. Men vi prioriterar arbetet med att klargöra detta, säger Arne Söderberg.

Vad ska man göra om man ser en varg eller annat rovdjur?

– Vi är väldigt angelägna om att få veta det, och helst bör man rapportera via rovobs.se, säger Arne Söderberg.

 

Related articles

• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Sweden court halts controversial wolf hunt

”Vuxna män gråter i dag”

Från: VF Värmlands Folkblad

Jan. 10, 2015 av Sofie Gustavsson

Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig vid Jägareförbundet, tycker att vargfrågan är en parodi.

 

”Hånade”, ”lurade”, ”bedrövligt”.
Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig vid Jägareförbundet, rasar mot torsdagens beslut.
– Vuxna män gråter i dag, säger han.

Det var en till på bristningsgränsen upprörd Gunnar Glöersen som VF nådde på torsdagskvällen.

– Man tror knappt det är sant, jag saknar nästan ord. Jag är inte tagen på sängen så tillvida att man visste att den här risken fanns. Men jag kunde inte drömma om att förvaltningsrätten i Karlstad skulle ge sig i polemik med Sveriges regering och påverka EU-domstolens process, säger han.

– I den mån det fanns någon tilltro till systemet är den definitivt körd i botten. Nu finns det ingen tro på det demokratiska systemet längre. Det här är den amerikanska modellen där man trixar med juridiska formuleringar för att stoppa och skjuta upp något.

Enligt Gunnar Glöersen är domen ett hårt slag mot de 154 jägare som hade anmält sig som jaktledare, samt alla de andra som var på väg ut i Forshaga och Gårdsjö samt Medskogen och Kläggen, reviren inom vilka värmländsk licensjakt skulle bedrivas.

– Svenska vargfrågan är en parodi. Människor lider över de förlorade möjligheterna. Vi blir hånade och stoppade igen. Det är så bedrövligt. Folk är förtvivlade och tror inte att det är sant att man kan dribbla med människor så här.

– Människors livskvalitet stoppas. Vuxna män gråter i dag.

I beslutet hänvisade förvaltningsrätten till att vissa naturvärden inte hade gått att återställa. Det ger Glöersen inte mycket för.

– Jag hade förstått det om det hade handlat om att spränga bort ett berg. Det skjuts nya vargar varje år, vi skjuter inte ens tillväxten. De som varit ute i skogen inför jakten säger att det kryllar av vargar.

Oavsett vilket beslut förvaltningsrätten senare kommer fram till har Glöersen inte stort hopp om att det blir någon licensjakt 2014. Efter den anvisade jaktperioden börjar nämligen vargarnas parningstid.

– Man kommer väl ta ett principiellt beslut igen, och sen blir det samma visa nästa år.

BAKGRUND:

Domen från förvaltningsrätten.

Förvaltningsrätten i Karlstad stoppar tills vidare licensjakten på varg. I bedömningen anför man bland annat:

”…det är tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten, och har därför prövat föreningens begäran om att licensjakten inte får påbörjas som planerat. Förvaltningsrätten kom fram till att länsstyrelsernas beslut tills vidare inte får verkställas. I sin bedömning har förvaltningsrätten bl.a. tagit hänsyn till att frågan om licensjakten ska få genomföras är oviss och att konsekvenserna av ett genomförande av länsstyrelsernas beslut inte går att återställa om förvaltningsrätten senare skulle anse att besluten har varit felaktiga.”

Beslutet kan överklagas till kammarrätten i Göteborg.

---

 

Från VF Värmlands Folkblad

Jan. 10, 2015 av Thony Liljemark

Jägarna rädda för hot

I morgon, fredag 9 januari, inleds vargjakten men jägarna i de två jaktområdena är förtegna om jaktplanerna. FOTO: TT

 

Snöfallet natten till onsdagen välkomnas av jägarkåren inför starten av årets vargjakt.
Vargjägarna vill dock inte berätta för media om jaktplanerna.
– Jägarna blev illa utsatta vid den förra jakten då vi hade en väldig öppenhet, säger Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig vid Svenska jägareförbundet.

– Förra gången vi jagade varg blev vi hotade. Tv var här och gjorde reportage och våra namn fanns i tidningarna. Det ringde folk hela nätterna och talade om att de skulle ta oss, berättar en jägare i Östmarkstrakten.

Han fortsätter:

– Nu har vi sagt att vi hänvisar journalister till Gunnar Glöersen och Lennart Johannesson.

Den sistnämnde är ordförande i Svenska jägareförbundet Värmland.

– Jag tror inte någon jägare vill ha journalister med ut i skogen den här gången. Däremot kommer jag och Gunnar att finns tillgängliga på telefon och svara på frågor, säger han.

En annan orsak till fåordigheten är risken för att aktivister ska försöka störa jakten. Organisationen Wolf Association Sweden meddelar på Facebook att de kommer att ha ett stort antal personer, i praktiken så kallade mänskliga sköldar, ute på ”natur- och djurstudier” för att värna utrotningshotad natur och djur i de vargrevir i Värmland där jakten pågår.

– Det är jakträttsinnehavare, alltså markägare och arrendatorer i de här områdena, som har rätt att jaga och att störa det här är som att störa annan näringsverksamhet. Det är inte speciellt moget, säger Lennart Johannesson.

Det var i måndags Naturvårdsverket gav klartecken till licensjakt på 24 vargar i Värmland på två områden inom reviren Forshaga och Gårdsjö i söder samt Medskogen och Kläggen i den norra delen av länet. I det norra området finns spårsnö vilket talar för att jägarna där ger sig ut på jakt på fredag när jakten inleds.

– Det har kommit mycket snö i natt (läs natt till onsdag) så nu är det snö så det räcker till, säger en jägare i Bograngen.

Även i det södra jaktområdet fanns spårsnö på onsdagen men utlovade plusgrader kan medföra att snön försvinner där vilket gör det i stort sett omöjligt att jaga varg.

– Spårsnö är en förutsättning för en effektiv vargjakt, säger Lennart Johannesson.

Som VF berättade i går kan vargjakten stoppas tillfälligt av förvaltningsrätten i Karlstad dit miljöorganisationerna överklagat Naturvårdsverkets beslut från slutet av december om att avslå begäran om ett tillfälligt jaktstopp.

Ännu sent på onsdagseftermiddagen fanns inget beslut från förvaltningsrätten.

– Det är ett komplicerat ärende så det lär inte förvaltningsrätten i Karlstad kunna hantera i en handvändning. Jag ser inte överhuvudtaget varför de skulle ge sig in i en diskussion där regeringen för en diskussion i samma ärende med EU-kommissionen, säger Gunnar Glöersen.

Vargjakten pågår till 15 februari.

---

 

Från: SVT Nyheter Tvärsnytt

Dec. 09, 2015 av Anders Svensson

Död varg hittad – misstänkt jaktbrott

En död varg har hittats på en sjö utanför Nora. Länsstyrelsen i Örebro tror att det kan röra sig om ett jaktbrott.

Det var i måndags som en död varg hittades på en sjö vid Grecksnäs udde utanför Nora. Det finns misstanke om att vargen skjutits till döds, och därför har miljöåklagare nu inlett en förundersökning om jaktbrott.

Det hela inträffade bara några dagar innan licensjakten på varg inleds i reviren Mårdshyttan och Nora.

Vargen ska nu undersökas av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).

---

 

Från: SVT Nyheter Värmlandsnytt

Dec. 09, 2015 av Sandra Ruuth

Videolänk URL:  http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=568&articleId=2589309&type=embed&contextSectionId=568&position=15

Licensjakten på varg i Värmlands och Örebro län som skulle ha inletts på fredagen stoppas tillsvidare av Förvaltningsrätten i Karlstad.

Mindre än ett dygn innan jakten skulle ha dragit igång kom beskedet att det inte blir någon jakt. Åtminstonde inte nu. På torsdagseftermiddagen meddelade Förvaltningsrätten i Karlstad att vargjakten tillsvidare inte får påbörjas som planerat i Värmland och i Örebro län. Det som Förvaltningsrätten har tagit ställning till nu är alltså inte jakten i sig, utan att länsstyrelsernas beslut om jakt inte kan överklagas till domstol utan bara till Naturvårdsverket. Enligt Förvaltningsrätten är det tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätt.

– Jag blev både ledsen och förbannad. Det här är något som vi lagt ner mycket tid och energi för att palnera för att få till och så böir det inte något, säger Thomas Fröman, Jägareförbundet Värmland.

I Värmland skulle 24 vargar ha fått skjutas och intresset bland jägare har varit stort. Över 150 personer hade anmält sig som jaktledare till den nu inställda jakten.

– Vargen kommer aldrig bli accepterad av hela befolkningen om vi inte får jaga den. Vargen måste lära sig att vara för människan, säger Thomas Fröman.

Glatt överraskade

Föreningen Nordulv och de tre organisationerna Svenska Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Svenska Rovdjursföreningen är de organisationer som vänt sig till Förvaltningsrätten i Värmland för att få prövat rätten att överklaga beslutet att skjuta 24 vargar i Värmland.

– Vi är glada att vi har domstolar som har en sådan kunskap och integritet att dom ser till att svenska myndigheter följer Sveriges och EU:s lagstiftning. Det säger Jan Terstad från SNF, Svenska Naturskyddsföreningen i en kommentar till Förvaltningsrättens beslut att stoppa vargjakten. En jakt som skulle startat i dag  i Värmland och Örebro län.

– Jag är geniunt positivt överraskad över beslutet, säger Jan Terstad till Värmlandsnytt. Det faktum att Förvaltningsrätten tog upp vårt överklagande och fattade ett inhiberingsbeslut visar att de har samma uppfattning som vi, nämligen att vi har rätt att få jaktbeslutet prövat i domstol, säger Jan Terstad.

Parterna i målet kan överklaga beslutet till Kammarrätten i Göteborg.

Relaterat:

Länk till Förvaltningsrättens pressmeddelande

---

 

Från: helahälsingland.se

Dec. 09, 2015 av Linda Mårtensson

Skyddsjakt på varg stoppas efter överklagande

Skyddsjakten på varghonan i Prästskogsreviret i Ljusdals kommun är avblåst tills vidare.

Länsstyrelsens beslut överklagades och nu ligger alfahonans framtid i Naturvårdsverkets händer.

Det var i december 2014 som Länsstyrelsen beslutade att bevilja en ansökan om skyddsjakt på en varghona i Prästskogsreviret, nordväst om Färila i Ljusdals kommun. Detta efter att fyra hundar blivit angripna i reviret. Jaktstarten beräknades att starta på fredagen, 9 januari, och den skulle skötas av Länsstyrelsen – från helikopter. Naturvårdsorganisationerna i Gävleborg överklagade beslutet och yrkade på inhibitation, det vill säga att beslutet inte får verkställas förrän Naturvårdsverket gjort en prövning och tagit ett slutgiltigt beslut. Och så är läget nu – skyddsjakten på varg i Prästskogsreviret läggs på is och honans framtid är oviss. Naturvårdsorganisationerna i Gävleborg anger bland annat i sin överklagan att den, enligt dem den genetiskt viktiga, Galvenhannen som också befinner sig i reviret kan ta skada av jakten.

– Det här är kanske sista chansen för varghanen från Galvenreviret att få valpar. Och att ta bort tiken för honom utgör en uppenbar risk för honom att inte få valpar, säger Jan Bergstam, Svenska Rovdjursföreningen.

Länsstyrelsen i sin tur hävdar att jakten på alfahonan är viktig.

– Vi tycker att det är viktigt med skyddsjakt och att man har ett stort problem där uppe. Därför önskar vi att jakten blir av för att minska problemet, men vi respekterar om Naturvårdsverket beslutar att det inte blir av, säger vikarierande enhetschef Carl-Johan Lindström från Länsstyrelsen.

Hanna Ek, jurist på Naturvårdsverket, säger att Naturvårdsverkets kommer att göra den slutliga prövningen av ärendet i sak i början på nästa vecka. Då kommer samtliga kriterier för skyddsjakt på alfahonan att bedömas. Det slutgiltiga beslutet kommer därmed att meddelas någon gång under den veckan.

Related articles

• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Swedish court stops hotly-contested wolf hunt
• Sweden court halts controversial wolf hunt

Share this:

Från:  Sydsvenskan

TEXT: EERIKA OLAUSSON

Bild: Göran Olsson

 

Aktuella frågor. Jägarförbundets män och kvinnor: ni är inte tillräckligt bra som jägare. Lämna jagandet till dem som sköter det bättre, och lär från dem. Lämna skogen och landskapet till dem som arbetar med naturen, inte emot den. Jag ber er: låt åtminstone bli att jaga varg och andra rovdjur.
Det skriver Eerika Olausson, landskapsarkitekt.

Det behövs fler jägare i skogarna i Sverige. Det behövs också fler skogar där människor kan glädjas åt naturen. Där det går att plocka bär och svamp, och dricka rent vatten från bäcken och sjöar, campa och vandra.

Här i Skåne, där jag bor, härjar vildsvin, rådjur, älg, harar och sork nästintill utan kontroll. Det är i princip omöjligt att ny skog växer upp utan att någon planterar den. Unga plantor måste hägnas in med ett två meter högt staket av stålnät. Näten måste stå kvar i cirka 20 år för att ge plantorna en chans att växa sig så stora att de står emot attacker från vilddjur som bökar upp rötterna, äter upp sly och gör slut på skott och löv.

Samma vilda djur som tillsammans med tamdjurbetar längs stränderna, så som kor och hästar, förstör vegetationen och trampar sönder markerna längs vattendrag, dammar och sjöar. Stränderna eroderar och jorden flyter iväg och för med sig näringssalter som bidrar till övergödning, algväxt och fiskdöd.

Betesmarker, åkraroch gläntor i skogarna är fulla med hål i marken efter harar, sork ochandra markgrävande djur, med risk för olyckor för den som vågar springa eller ta ett oförsiktigt steg i terrängen. Trafikolyckor och skador på åkrar, övningsfält och bebyggda marker i landskapet på grund av vilda djur tillhör vanligheterna.

Markgrävande, bökande, gräsätande och slyätande djur har tagit över på ett sätt som skadar både landskap och människor. De stora, tillgängliga lövskogar som finns kvar blir äldre och färre och kan inte förnyas av sig själva. Trädplantager bakom höga staket, som kommit till efter kalhyggen och stormskador, är otillgängliga och ogenomträngliga och ersätter inte naturlig skog.

För att fram flera tillgängliga naturligaskogar och för att få bukt med de många problemen som orsakas av de djur som är rovdjurens byten behövs det skickliga jägare. Jägare som alltid finns där, både på vintern och på sommaren. Jägare som lurar vid stränderna, vid slänterna och vid skogsdungar med nytt sly. Som jagar på nätterna. Som är tysta, som inte lämnar efter sig något som inte tillhör naturen, som gör slut på lidandet för gamla och sjuka djur, som äter upp överskottet av vildsvinsungar, harar, sorkar, rådjur och älg. Som tar de oförsiktiga, men inte skrämmer ut i vansinnesflykt några andra djur än sin nästa måltid, och som aldrig dödar av misstag. Som inte skjuter några vådaskott. Som inte dödar för spänningens skull eller för att öka sin personliga prestige, utan för att skaffa mat åt sig själva eller sina ungar. Som inte dödar för att samla troféer. Som andra djur och människor som respekterar naturens lagar kan vistas i skogen tillsammans med.

De jägare som behövs är vargar. Det behövs många fler än de cirka 200 som regering och riksdag har beslutat om att det finns utrymme för iSverige. Det behövs också rävar, lodjur och björnar.

Det behövs inte fler kamouflerade män och kvinnor med eldvapen som dödar de finaste bockarna och de bästa djurmammorna från långt håll medan de betar på öppna gläntor och fält,just där och då de gör mest nytta för att öka mångfalden i växtligheten. Deras betande på öppna gläntor får olika sorters ängsblommor att frodas och lämnar självsådda trädplantor att växa i fred i dungar, på slänter och på stränder.

Det behövs inte jägare som jagar för skojs skull fastän de inte behöver mat. Människor som jagar på detta sätt är oförutsägbara och får inte betesdjuren att undvika stränder, slänter och dungar. De bidrar inte till uppkomsten av friska, snabba, smarta och ståtliga individer, de lämnar efter sig vilset irrande djurungar och kan skrämma bort en hel flock flyktdjur mot väg och trafik. De sätter det naturliga urvalet ur spel och förstör mönster som gynnar mångfalden, de utarmar landskapet och gör skogen farlig att vistas i för dem som söker vederkvickelse och tystnad i naturen.

Jägarförbundets män och kvinnor: ni är inte tillräckligt bra som jägare. Lämna jagandet till dem som sköter det bättre, och lär från dem. Lämna skogen och landskapet till dem som arbetar med naturen, inte emot den. Jag ber er: låt åtminstone bli att jaga varg och andra rovdjur.

I flera hundra år har rovdjurspolitiken i Sverige, precis som i alla andra länder där vita män med eldvapen härskar, gått åt ett och samma håll: de stora rovdjuren och många andra nyckelarter försvinner från naturen och landskapet förändras helt. Denna politik leder till obalans och utarmning av landskapet samt till svårlösta miljöproblem.

Regering, riksdag, miljöminister Lena Ek (C) och andra som sitter i beslutspositioner: att föreslå och rösta igenom den nya vargpropositionen som tillåter jägare att halvera den svenska vargstammen var ett allvarligt misstag. Ni är ansvariga för att förstöra förutsättningarna för ett landskap i långsiktigt bärkraftig balans. Därmed har ni tagit ett beslut som missgynnar kommande generationer.

Eerika Olausson, landskapsarkitekt.
Har arbetat med naturvård på länsstyrelsen i Skåne och vid miljöenheten på Region Skåne.

#108873772 / gettyimages.com

#108861767 / gettyimages.com

Share this:

Från:  Gefle Dagblad

Vargen på bilden har ingen anknytning till artikeln.

 

Vargtiken i Gävle tycks ha funnit en partner. Nu har spår från två vargar kunnat säkerställas i reviret. – Spåren gick bara 20 meter från vårt hus, säger Bengt Svedlund.

I våras skrev GD om att ett nytt vargrevir upptäckts mellan Gävle och Älvkarleby. En ensam tik rörde sig i reviret som fick namnet Glamsen.Spår i snön visar nu att två vargar rör sig där.

– Mest troligt är att tiken hittat en partner. Men helt säkra kan vi inte vara förrän vi kontrollerat vargens DNA, säger Göran Vesslén på natur- och viltenheten hos länsstyrelsen.

Det var i lördags morse som vargspåren observerades i Kubbo söder om Gävle. Bengt Svedlund, 78, bor på Kubbovägen och upptäckte spår i snön i närheten av huset.

– Jag såg direkt att det var vargspår. Men jag trodde att det bara var en enda varg. Jag följde spåren tills de försvann i bilspåren på en väg. Sen träffade jag några personer som var ute och jagade och de sa att det var spår från två vargar, säger han.

Dagen efter kunde länsstyrelsen säkerställa, kvalitetssäkra, att det rörde sig om just två vargar som gått rakt fram i minst 300 meter.

Bristen på nysnö gjorde det omöjligt att göra en längre spårning.

Flera vargobservationer har gjorts i Bomhus den senaste tiden. Men om de observationerna har något samband med vargspåren som konstaterades i helgen kan inte Göran Vesslén säga.

– I Bomhus har vi inte hittat några spår på grund av bristen på nysnö och kan inte ens säga om det är en varg som observerats där. När vi åter får nysnö tar vi gärna emot tips för att kvalitetssäkra spår eller vargobservationer i Bomhus.

Roger Wallenius

026-159638roger.wallenius@gd.se

 

Related articles

• Sweden braces for snow
• Bear attacks elderly man in Sweden

Share this:

From:  People for the Ethical Treatment of Animals.

To celebrate the excellent news that Sweden’s last chinchilla fur farm has just been closed down, we decided to take a closer look at these sweet animals – and how they suffer at the hands of the global fur trade.

1. Swedish animal rights group Djurrättsalliansen rescued the 243 surviving chinchillas from the farm in Enköping, Sweden, which was closed down following alleged breaches of animal welfare laws.
   
2. The group is now working with the police to press charges against the owner of the fur farm.
   
3. The chinchillas are being transferred to new homes. Some needed veterinary treatment for sores from being forced to wear painfully tight collars around their necks.
   
4. Progress! In 2000, there were 25 chinchilla farms in Sweden – now, there are none, thanks to tireless campaigning by Djurrättsalliansen and other groups.
   
5. But around 80,000 chinchillas are still being farmed for fur across Europe – and many more globally.
   
6. Chinchillas originate from the Andes in South America, where their thick fur allows them to survive cold mountain temperatures.
   
   “DSC05341” by Chris Smith Ronnie Shumate / CC BY 2.0
7. Sadly, that same fur has led to millions of them being killed so that hard-hearted humans can turn their skins into coats, scarves and throws.
   
8. In the wild, chinchillas are now critically endangered as a result of humans hunting and trapping them for their fur.
   
   “Chinchilla” by qiv / CC BY-SA 2.0
9. Chinchillas are quiet and shy, with a natural lifespan of 10 to 20 years.
   
10. On fur farms, they’re typically killed when they’re just 8 months old – often, in horrible ways.
    
11. One PETA US investigation documented a farmer breaking chinchillas’ necks with his hands as they squealed in terror. In Europe, they’re usually electrocuted before being skinned.
    
12. More than 200 chinchillas may be killed to create just one fur coat.
    
13. Chinchillas are highly social, and in the wild, they live in colonies with more than 100 other individuals.
    
14. On fur farms, they’re likely to be kept in tiny individual cages, piled on top of one another, where they are never able to interact with other members of their species.
    
15. Their natural behaviour includes taking dust baths, exploring rocks and crevices, playing and jumping up to 6 feet.
    
16. In barren fur-farm cages, chinchillas can do none of these things.
    
17. With their huge dark eyes and kooky big ears, chinchillas are ADORABLE.
    
    “Living in the RSPCA” by Daniel Hall / CC BY-SA 2.0
18. They’re also notable for being kind to one another. For example, if a chinchilla mum has problems producing milk to feed her babies, another female will often step in to assist, while male chinchillas will often help out with babysitting.
    
    “Wildpark Klosterwald Chinchilla 01” by  cherubino / CC BY-SA 3.0
19. One day, hopefully, humans will learn to be kind to chinchillas, too, and stop slaughtering them in order to make gruesome pieces of clothing.
    
20. Be part of the solution by pledging never to wear fur and speaking out against retailers that still sell it.
    
    
    

Images 1-5, 13-15, 19-20: Djurrättsalliansen

Related articles

• PETA Donates Fur Coats To The Homeless Through Liberty Coat Drive
• Here are the Innocent Faces of the Cruel Fur Industry

Share this:

English: Honeybee (Apis mellifera) landing on a milk thistle flower (Silybum marianum). Français : Abeille aterrissant sur une fleur de Chardon-Marie (Silybum marianum). (Photo credit: Wikipedia)

English: The European honey bee or western honey bee (Apis mellifera) is a species of honey bee. The specimen in the picture is a fully grown female worker of the subspecies Apis mellifera carnica on an Echinacea purpurea flower. (Photo credit: Wikipedia)

A European Honey Bee (Apis mellifera) flying back to its hive carrying pollen in a pollen basket. (Photo credit: Wikipedia)

 

Publicerad 2014-08-25

Forskarna har bland annat hittat tecken på att honungsbin genom historien påverkats kraftigt av istider och kilmatförändringar.

Foto/bild: Matthew Webster

I en studie publicerad i Nature Genetics presenterar forskare från Uppsala universitet den första globala analysen av genomvariation i honungsbin. Resultaten visar en överraskande hög grad av genetisk mångfald hos honungsbin, och tyder på att arten sannolikt härstammar från Asien, inte från Afrika som man tidigare trott.

Honungsbin (Apis mellifera) är enormt viktiga för mänskligheten, och omfattande förluster av honungsbisamhällen de senaste åren oroar. En tredjedel av våra livsmedel är beroende av bins och andra insekters pollinering av frukter, nötter och grönsaker, samtidigt som honungsbin hotas av sjukdomar, klimatförändringar och skötselmetoder. För att kunna möta dessa utmaningar är det viktigt att förstå honungsbinas utveckling och hur de är anpassade till olika miljöer.

– Vi har använt den senaste tekniken inom genforskningen, och har identifierat oväntat höga nivåer av genetisk mångfald i honungsbin. Till skillnad från andra domesticerade arter verkar människans hantering av honungsbin ha lett till förhöjda nivåer av genetisk variation då bin från olika delar av världen har blandats. Resultaten kan också tyda på att inavel inte är en viktig orsak till de globala förlusterna av bisamhällen, säger Matthew Webster, forskare vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet.

Ett annat oväntat resultat var att honungsbin verkar komma från en forntida linje av bin från Asien för runt 300.000 år sedan, som snabbt spreds över Europa och Afrika. Detta står i kontrast till tidigare forskning som tytt på att honungsbin har sitt ursprung i Afrika.

– Det evolutionära träd som länkar samman genomsekvenserna stöder inte honungbiets ursprung i Afrika, vilket ger oss helt nya insikter om hur honungsbin spreds och anpassade sig till livsmiljöer i hela världen, säger Matthew Webster.

I mönstren för genetisk variation hos bina finns signaler som tyder på stora cykliska svängningar i populationsstorlek. Detta speglar historiska mönster av istider, och tyder på att klimatförändringarna kraftigt påverkat honungsbipopulationer historiskt.

– Bipopulationen i Europa verkar ha minskat under istider medan de afrikanska populationerna samtidigt har expanderat, vilket tyder på att de afrikanska miljöförhållandena var mer gynnsamma då, säger Matthew Webster.

I gener som är viktiga för anpassning till faktorer som klimat och patogener identifierade forskarna också specifika mutationer, till exempel sådana som har med morfologi, beteende och medfödd immunitet att göra.

– Studien ger nya insikter om evolution och genetisk anpassning som kommer att hjälpa oss att undersöka biologiska mekanismer bakom sjukdomsresistens och anpassning till klimat, kunskap som kan vara avgörande för att skydda honungsbin i en snabbt föränderlig värld, säger Matthew Webster.

 

– See more at: http://www.uu.se/forskning/forskningsnytt/artikel/?id=3606&area=2,5,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv#sthash.2S4rmhQZ.dpuf

 

Share this:

Bloggat från:

Varg – mycket genetik

Varg och hund är inte strikt åtskilda arter. Bastarder kan bildas och få fertil avkomma.  Invandrare från öst eller tillförda vargar skulle teoretiskt kunna vara bastarder.Spontana bastarder skulle kunna bildas och tillföra vargstammen hundgener.

Anm. Skrev en webbartikel oktober 2011, men ämnet återkommer ständigt,  så jag har gjort en dåligt uppdaterad sida istället http://vargdag.wordpress.com/2011/10/31/hundgener-i-varg/ Denna sida tar också upp lite grand om hur hund avspjälkades från varg och arternas evolution, och de emotionella följderna av samexistensen av varg, människa och hund.

För den senaste invandraren (Kilsbergsvargen) har det noterats att den förefaller lik en hund och är gulaktig och frågan har ställts om det inte skulle kunna vara en bastard, exempelvis i ett debattinlägg i Västerbottenskuriren. Argumentet återkommer ofta, tex i Jaktjournalen 2012 och i en kommentar på den här bloggen, och en fråga på forskarbloggen.Kommentarer från den som håller i de rutinmässiga undersökningarna av vargens DNA (etc.) Mikael Åkesson och nestorn i Svenska vargforskning (Olof Liberg) gör kommentarer jag personligen tycker är mycket trovärdiga och tillräckligt klarläggande, tex att ”gula änkan” alias ”Junselelvargen” alias ”Rödluvan” etc inte är en hundbastard.

Det uttrycks ofta farhågor från vargskeptiker att inslaget av hund i den Skandinaviska vargen blir stort.

Möjligheten för hundhybrider har tagis upp t ex i de riktlinjer, som används vid den svenska GYBS diskussionen.

Frågan tycks ändå återkomma med påpekande av det etablerade systemets ointresse och otillräckliga analyser. Det skulle behövas en på webben tillgänglig ordentlig modern artikel där frågan om den svenska vargens möjliga inslag av hundgener och chansen att det blir påtagligt (ex FoF eller Kennelklubbens tidskrift), där frågan analyseras ordentligt av erkända (Savolainen eller Åkesson).

Hybrider mellan varg och hund skulle teoretiskt kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Man åberopar oftast Valerius Geist eller Eirik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. De har fått efterföljare. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik. DNA är nu så utvecklat så att utförligare diskussioner som nonchalerar vad DNA a nalyserna säger är inte trovärdiga. De två ”auktoriteterna” är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna, utan fick sin begreppsvärld präglad för många decennier sedan.

Hybrider mellan varg och hund skulle teoretiskt kunna vara ganska vanliga och måhända farliga. Argumenten åberopar oftast Valerius Geist och även Eirik Granqvist som har titlar och biografier som borde ge trovärdighet. Den moderna diskussionen och analysen bygger huvudsakligen på DNA och inte utseende eller historik. De två ”auktoriteterna” är gamla och har förmodligen inte följt med eller är intresserade av de moderna metoderna, utan fick sin begreppsvärld präglad för många decennier sedan.

De skandinaviska vargarna är ungefär lika besläktade som helsyskon och bygger huvudsakligen på tre individer. Det är inget förvånande om en invandrad varg har ett utseende, som gör den något avvikande. Tvärtom är det just för att obesläktade vargar är annorlunda och bidrar till den genetiska mångfalden vi vill få in fler vargar. Eftersom hund uppenbart är mycket varierande så är det inte förvånande att vargen också har en variationsrikedom.

Det går bra att skilja varg och hund med DNA och även en del hundraser kan identifieras.

Skandinavien har god ordning på sina vargar, alla föräldravargar stambokförs och analyseras med molekylära metoder. Dessa metoder förbättras med tiden. Sådana analyser visar att den senast invandrade vargen (Kilsbergshonan alias Idrehonan alias Junselehonan) inte är en bastard med hund och inte har en hund i anfadergenerationen före heller. Detta är nog känt för alla nuvarande och tidigare föräldravargar i Skandinavien och de som kommer att tillföras vargstammen. De metoder som används nu är knappast kraftfulla nog för att ge mer information, vargens och hundens gener är för lika och deras genetiska variation är inte tillräckligt kartlagd. Frågan förefaller inte viktig nog för att motivera utvecklingsarbete i den riktningen i enbart Sverige, men kanske EU kunde ta initiativ.

Frågan om hund eller varggener är delvis filosofisk. Hund differentierades från en annan vargras än vår och skillnaderna är kanske till stor del primärt skillnader mellan vargraser. Det finns hundgener i varg som kommit in efter differentieringen, men det verkar inte vara någon stor del av vargens genmassa. Deras förekomst varierar säkert lite i olika delar av vargens utbredningsområde. I några fall har introgression av hundgen bevistats åtminstone för delar av vargstammen Ett något varierande inslag av hundgener måste anses som ett naturligt inslag i vild varg. Jag har inte stött på något bra och översiktligt arbete om detta baserat på faktiska mätningar. Introduktion av varggener har varit ett inslag i hundförädling, vilket ökar risken för överföring till naturlig varg. Hundar eller varghundar kanske har förvildats och börjat jaga och accepterats av en varg av motsatta könet och de har satt upp ett revir tillsammans och fått valpar, tanken är inte helt orimlig.

Gör tamhundgener vargar farligare?
Hundar skiljer sig från vargar genom att de är mindre skygga för människor, men detta får man förmoda mycket är ett socialt beteende. Tama hundar lever hela tiden nära människor, vilda vargar i Sverige ser inte en människa i barndomen och i vuxen ålder bara på avstånd. Man har svårt att se oräddheten för specifikt människor som något nedärvt, men man kan kanske tänka sig en mer allmän oräddhet hos domesticerade hundar. Hundarnas gener har nog domesticerats så de är generellt lekfullare och ”barnsligare” än vargar även i vuxen ålder, egenskaper som kanske kunde göra vilda vargar ”farligare”. Även de vilda vargarna kan vara gosiga mot människor om de växer upp i männsklig miljö och situationer kan uppstå så att även tama hundar blir farliga. Naturliga vargar är skygga och man tror att dödliga kontakter för människor är mycket ovanligt och det ter sig väl inte så troligt att ett inslag av tamhundgener skulle ändra det så radikalt så att de vilda vargarna blev jättefarliga. Det ter sig ganska troligt att varginslag gör tamhundar potentiellt farligare.

Hund har utvecklats från vild varg. Den domesticerade hunden förefaller, till stor del baserat på molekylära undersökningar, uppkommit för ungefär 15 000 år sedan, sannolikt i Sydöstra Asien. Den varg som domesticerades tillhörde en annan ras än vår eftersom den molekylära klockan verkar ha tickat drygt hundratusen år sedan hund skiljde sig från ”vår” vargras. Det har kommit in varggener i hundraser flera gånger och varggeninslaget kan vara lite olika för olika hundraser, vilket försvårar att lösa historien om den ursprungliga domesticeringen. Hunden förefaller vara den första arten som domesticerades. Att omfattande domesticering av jordbruksväxter och husdjur blev viktigt för ungefär 10 000 år sedan gör det lite otroligt att hunden skulle kommit väldigt mycket tidigare. Men varg och hund verkar baserat på molekylära olikheter ha differentierat för drygt 100 000 år sedan och det finns indikationer på samexistens av varg och människa mycket tidigare än 15 000 år sedan.

Varg är världens mest geografiskt spridda landrovdäggdjur under de sista hundratusen åren och den är anpassningsbar till olika förhållanden. Vargen lever av jakt, och jakt har också varit centralt för människans livsmedelsförsörjningen före jordbruket i bl a norra Europa. Varg och människa har dragits till samma villebråd. Varg och människa – och därmed domesticerad hund – har i stor utsträckning samexisterat i samma områden under mycket lång tid. När inlandsisen drog sig tillbaks lämnade den ett tämligen varmt och fruktbart område, jungfrulig mark, efter sig. Varg och människa – och domesticerad hund – invandrade ganska omgående i de nya områdena som öppnades när inlandsisen drog sig tillbaks. Människan förekom kanske mycket sparsamt i början, men vargens täthet var inte heller hög, man skall nog se det så att varg och människa kom samtidigt. Varg kanske kom först till några inlandsbiotoper, men knappast generellt.

Varg och domesticerad hund måste samexisterat över en stor del av arealen under mycket lång tid fram till nu i t ex NordEuropa. En kontaktyta mellan varg och hund är ingen nyhet för de sista hundra eller tusen åren utan måste funnits under hundens hela existens.  Det är underligt att varg och hund är så distinkta arter som de är, och detta faktum i sig gör det otroligt att bastardbildning skulle kunna bli ett stort problem. Spåren av varggener i hundens evolution finns, men verkar obetydligt efter att hunden differentierades. Även om barriärerna inte är uppenbara så måste det ändå vara så att det utbildats olikheter som fungerar som praktiska artbarriärer. Olikheterna gör att bastarder sällan bildas; och om bastarder bildas har de lägre chans att överleva och fortplanta sig. Vore det inte så skulle varg och hund inte vara så distinkt skilda. Ändå så måste det finnas ett litet genflöde, chansen för bastardbildning är inte noll och bastarden kan någon gång överleva och fortplanta sig i vargmiljö, eller människan har hållit bastarder, som fått avkomma med vilda vargar som haft lättare att överleva i det vilda. Det måste finnas ett varierande inslag av hundgener i naturlig varg, och det skall inte ses som ett viktigt, önskvärt eller möjligt mål att utplåna ett hundinslag, men det bör begränsas.

Det är ett självklart naturvårdsmål att undvika att hundgener kommer in i den skandinaviska vargstammen. Bastarder eller individer, som det är troligt de har mer än säg 1/6 ”hundgener”, bör inte tillföras vargstammen (man fångar nog inte in en lägre andel utan dyra mätningar och genetiska undersökningar av variationsbredd).

Det är inte tillåtet att hålla en varg*hund bastard som husdjur och bör därför motarbetas av hundorganisationer. Eventuellt uppkommande vilda bastarder bör elimineras. Men hund och varg är ju i princip samma art och delar nästan hela genmassan och vår varg skulle kanske fara väl av mer genetisk variation, så ett litet inslag av hundgener kanske snarare kan ses som ett positivt tillskott än något negativt om det skulle komma in. ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe” har några sidor om hundgener i varg och hur de undviks.

Hund-varg hybrider är förbjudna som husdjur!
Jag saxar från jordbruksverkets sida:” Rovdjur får inte vara sällskapsdjur Det är förbjudet att ha andra rovdjur än hundar, katter, grävlingar och tama illrar som sällskapsdjur. Du får inte heller hålla eller sälja

• hybrider mellan tamhund och vilda hunddjur, till exempel varg eller dingo
• hybrider mellan tamkatt och vilda kattdjur
• korsningar mellan sådana hybrider och vilda arter.

Hybrider som är förbjudna är första till och med fjärde generationen efter korsning mellan vilda arter och tamhund eller tamkatt.
Hundar får inte kallas varghybrid i annonser När en hund bjuds ut för försäljning eller annan överlåtelse är det förbjudet att använda beteckningen varghybrid eller på annat sätt ange att hunden har särskilt nära släktskap med varg eller har rovdjursliknande beteende eller utseende. Detta står i artskyddsförordningen.”

Det finns några hundraser som är godkända trots att de har varganor och namn som antyder att de är varghybrider En är tjeckoslovakisk varghund där namnet tycks strida mot vad jordbruksverket skriver som jag diskuterar lite utförligare  Syftet med vad jordbruksverket skriver är (vad jag förstår) att minska chansen för hybrider (bastarder) av varg och hund både i naturen och i husdjur och även undvika att användningen av vargar och varghybrider som husdjur ”stimuleras” genom att det sas romantiseras och ”verkar” förekomma och därigenom ger intrycket att det är en olaglighet som tas lätt på. Kolmårdenincidenten kanske också bidrar till att understryka riskerna involverade med romantisering av familjär kontaktyta med varg. På Kennelklubbens hemsida hittar jag bara den slovakiska rasbeteckningen och inte den svenska, och även i andra sammanhang används originalspråket före och med större stil än den svenska, jag tolkar detta som att kennelklubben vill komma längre bort från det olagliga genom att ha en beteckning som få svenskar associerar till varghybrid och är utvecklarens beteckning. Rasen utvecklades av armen huvudsakligen för gränsbevakningsändamål. Sådan tidigare militär användning av varghybrider anses generellt ha ökat inslaget av hundgener i varg. Rasen har mer än en fjärdedel varganor dvs som en andragenerationens hybrid, som ett barnbarn till en varg. Det var mer än fyra generationer sedan korsningen med renrasig varg ägde rum vilket innebär att rasen i sig är laglig enligt klippet. Det var en redan etablerad ras långt innan varghybrider blev ett stort, brännbart och aktuellt ämne för den svenska vargdebatten, ”Angelägenheten” att understryka att man vill minska risken för hybridisering har ökat successivt över tiden, Men rasen var redan etablerad och det fanns väl några entusiaster och det tedde sig väl då orimligt att förbjuda rasen vägd mot den minimala riskökning det innebar och den långa tiden sedan de faktiska F1orna. Man kan utgå från att olämpliga vargliknande beteenden under en lång domesticeringsprocess avlägsnats.  Rasen kanske inte godkänts om den introducerats idag, när frågan blivit aktuellare och känsligare. Men jag upprepar att rasen och namnet på den är lagligt.

Inför utflyttning av djurparksvalpar kommer en genomgång att göras i vilken utsträckning djurparksvargarna kan vara påverkade av hundgener.

Den enda uppsats som jag sett som uttryckligen analyserar ämnet   förefaller anse risken att hundgener sprider sig till vilda vargar ganska liten. Ett fall har visserligen förekommit i Skandinavien, menanalysen bekräftade vad som redan var känt, och det kan inte sägas vara troligt att fallet har ”smittat” ned den svenska vargstammen eller ens att risken att så skulle ske varit stor. Men det kan hävdas att antalet hundar har växt kraftigt när antalet människor vuxit medan vargarna minskat särskilt i bebygda trakter och detta borde öka chansen att hundgener går över i vild varg. Eftersom Skandinavien har så god kontroll på sina vargar kanske det finns möjligheter att den skandinaviska vargstammen blir mindre påverkad av de sista hundra årens ökning av hundar än i andra delar av vargens utbredning. Vore det så att hundgener är ett långsiktigt hot mot den nordeuropeiska vargens integritet, så inser jag knappast att vi kan göra mer åt det än kolla upp vargimporten, och importera några vargar måste vi göra. Det är i såfall ett gemensamt problem för många länder i nordeuropa och inte bara ett svenskt. Även EU och rovdjursgruppen borde uttala sig klarare innan vi tänkte mer över problemet.

Molekylärgenetiken går framåt och vi kommer om några decennier att ha bättre skattningar av hundgener i faktiskt varg i de områden som kan vara källa till invandring, och vi kan bli observantare på geninslag vi kan selektera emot i den svenska vargstammen för att minska eventuellt hundinflytande. Detta kan vara bidragande argument för att inte omedelbart blåsa upp den svenska vargstammen.

Finsk varg och hundundersökning
Lite om det genetiska läget och skillnaden mellan varg och hund, utifrån ett finskt perspektiv på http://www.epaper.fi/pub/riista/?issue=201205&lang=se  Inte heller Finland har genetiskt den varg som de hade för 150 år sedan och detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till de låga populationsantalen i Finland under lång tid. En framtida identifierad ”metapopulation” bör omfatta mer än Finland, och detta ligger också i Finlands intresse. Det blir angelägnare med valpflytt eftersom Finland inte har tillräcklig variation ensamt och vi kan inte lite enbart på naturlig invandring. Det eventuella inflytandet av hund är inte märkbart, vilket kanske lugnar ned de som är oroade av hundinslaget av invandrare.

Spekulation om varg-människa: Hunden är människans äldsta och mest älskade och utnyttjade följeslagare. Men hunden är också en vargras! En stor del av alla vuxna svenskar har haft en personlig vänskapsrelation med en varg, och betraktat den som en familjemedlem. Detta är en av de faktorer som gör vargfrågan emotionellt laddad. Djurvänner gillar inte att se något som påminner om en familjemedlem förföljas av hundratals beväpnade jägare, och jägare gillar inte att få en familjemedlem sliten i slamsor. En annan är att den långa och omfattande samexistensen lett till en omfattande mytbildning relaterad till varg (varulvar, vampyrer etc.) och introduktion av varg i språket i många betydelser (vargavinter) och som namn. Varg har en mycket viktig kulturell och historisk betydelse.

Spekulation om gåtan med att den domesticerade hunden bara är 15 000 år gammal, fast varg och hund skiljde sig för 100 000 år sedan (hunden är en avknoppare från en annan vargras än den som finns i närheten av Sverige) och någon form av nära samexistens mellan varg och människa förekom tidigare än för 15 000 år sedan. Jag gissar att isolerade stammar av varg knoppade av i olika isolerade områden (öar, Taiwan kanske?) och hade sin egen mest slumpmässiga evolution. Vild varg är för besvärlig för lyckad ”direktdomesticering” men av småpopulationerna kom det för femtontusen år sedan en som passade för domesticering (efter några trevande försök), och därifrån kommer dagens hundraser. En populär teori nu är att vargarna domesticerades via sophögarna omkring männskliga boningar. Jag har svårt att tro att boningarna var så stora och permanenta och de ätbara sopbergen av sånt som ratats av människan var så omfattande med kontinuerlig tillförsel på samlar-jägarstadiet, att det kunde vara underlag för differentiering och evolution av en människoanpassad varg.  http://www.fof.se/node/45257#comment-9183

Länkade relevanta artiklar
Jakt och Jägare: Artikel där Åkesson säger att analyser visar att den invandrade vargen inte är en bastard.
De5Stora frågesida omkring frågan om det går att bestämma hundinflytandet i varg och vilka analyser som behövs, Åkesson svarar att det går att se hund ett par generationer bakåt.
Om Savolainens resultat om hundens domesticering från en hundentusiasts blogg
Kommenterad artikel från Newsmill om bastarder hund – varg. Den fick inte många kommentarer
Hundens domesticering; studentanteckningar
Nya rön om hundens domesticering
Referat från Science : Från stora stygga vargen till människans bästa vän: Science-studier spårar hundens ursprung
From the Cave to the Kennel Om domesticerings historia i Wall Street Journal
http://www-genfys.slu.se/staff/dagl/Reflections/limits/DogWood.doc About dog variation..
http://fof.se/tidning/2012/2/den-tama-genen Rävförädling för domesticering
http://vargdag.files.wordpress.com/2013/06/dogtree.pdf  Genetisk variation i hund

Skaffa Varghund

Vännacka 101 672 93 ÅRJÄNG SWEDENtfn: +46 (0) 573 – 531 15 mob: +46 (0) 70 – 2040303 WWW.MYWOLFDOG.COM

•  UPPFOSTRAN  •  ANSVARSFULLHET  •  FODER

Re-bloggat från http://www.mywolfdog.com/index.php?page=skotsel_1

* SKAFFA VARGHUND * UPPFOSTRAN * ANSVARSFULLHET *FODER

Beslutet att skaffa sig en varghund skall vara väl övervägt, likaväl som med andra hundraser. Din livsstil kommer att förändras. Innan du köper en varghund måste du överväga ditt beslut flera gånger samt se över det du måste ge av dig själv till din hund. Varghunden kräver speciell omvårdnad och tolerans för dess beteende så som revirmarkering och krigszoner på bakgården, de älskar att gräva! Anskaffning av ett djur till din familj innebär inte bara en ny ägodel utan en tillökning av din familj. Inte bara en tillfällig investering utan också en livslång, känslofull och tidskrävande. Många faktorer skall vägas in, inte minst det att hitta en uppfödare av kvalité!

Valet av valp eller en vuxen hund kan bara vara ditt eget. Tre av fyra köpare väljer att skaffa sig en valp så problemet att välja och förbereda för en ny anländning, gäller oftast en ung valp. Detta utan att säga att det är fel att skaffa en redan vuxen individ men en valp skapar från början starka band med sin första familj.

Du ska kunna din valps familjebakgrund. Fråga efter att få se valpens föräldrar. En bra uppfödare visar stolt upp sina djur! Att välja den rätta valpen för dig och din familj är ett ett viktigt val. Varghundar finns i många storlekar, färger och temperament. När valpen blir större, kommer du att besväras av dess storlek? Kommer du att kunna erbjuda tillräckligt med utrymme och faciliteter för att din hund ska kunna utöva sina behov? Kommer du att ha tillräckligt med tid att uppfostra och socialisera hunden ordentligt eller har du andra större behov?

Undersök din kommande valp ordentligt. Fråga om dess vuxna stolek och utseende. Fråga om temperament. Vill du ha ett lugnt och socialt djur, titta efter en valp som verkar lättroad och lekfull. Vill du ha en mer äventyrlig, leta efter en dominant. Titta på deras reaktioner på dig och din familj. Är den snäll? Verkar den tycka om barn? Lugn eller aktiv? Hona eller hanne? Valet av din valps kön är bara ett personligt val.

Det finns många åsikter om när en valp bör tas hem, vi vill att den ska vara kvar hos sin mamma och pappa fram till vecka tio. Detta för att valpen mellan vecka 7 och 10, genomgår en undersökande och testande process, vilken fortlöper smidigare om den får vara med sina föräldrar.

Välj en frisk, söt valp till just din familj. Oftast så är det valpen som väljer dig. Fråga efter en hälsodeklaration där det framgår vilka åtgärder som har gjorts eller bör göras i den närmaste framtiden såsom vaccinationer, avmaskning och annat.

Första natten

Förbered ditt hem innan du tar hem ditt nya djur. Har du en bra bakgård med tillräckligt högt stängsel? En lös varghund kan skapa problem med dina grannar eller vara en fara för trafiken. Finns det skugga och vatten? Om du planerar att lämna din hund när du är på jobbet så behöver den ett hundhus för att skydda sig mot väder. En annan hund med liknande temperament och bakgrund kan behövas för att hålla den sällskap under långa timmar. En vargs natur är inte att vara ensam då den är ett flockdjur ifrån början. Den behöver sällskap!

Den första natten kommer antagligen inte att vara lugn för familjen. Kom ihåg att detta är den första tiden för valpen iväg från sin mamma, bröder och systrar och den kan vara lite förvirrad och ängslig. Om du har ett speciellt rum för valpens säng, gör dig säker på att det inte finns något den kan skada sig på, tippa, välta eller tugga. Kolla efter möbler som kan den kan fastna under. Om du vill att han ska sova hos dig i ditt rum kommer han antagligen att vara tyst hela natten, lugn av din närvaro. Om han däremot är lämnad ensam i ett eget rum kommer den antagligen att gny och yla och du får stålsätta dig för att ignorera hans gnyende. Efter ett par nätter kommer den att anpassa sig. Första natten kan du sätta en klocka sin tickar högt för att valpen ska känna sig mindre ensam samt sätta in lite leksaker i rummet. Ibland kan också en lågt spelande radio fungera som substitut för klockan. Den amerikanska varghunden i sig är väldigt smidig att ha inomhus då de efter sitt flockbeteende från deras vargaktiga sida är oerhört underkastande sin ledare (ägare) och är därför väldigt smidiga att hantera. Deras flockmentalitet sitter sen åratal ingjuten i deras gener, likaså dess instinkter att blint följa sin ledare med en väldig respekt.

Hälsa

Majoriteten av vargundarna får aldrig hälsoproblem. Det är en överlag frisk ras på grund av dess rena blodslinje till skillnad från en del vanliga hundar som kan lida av för hård avel. För de få sjukdomar du kan vara intresserad av, kom ihåg att din veterinär och din uppfödare är din hunds bästa vänner. För att då en frisk och ordenlig varghund behöver du tänka på följande grundläggande behov:

– Rena, rymliga byggnader
– Daglig motion
– Regelbunden pälsvård
– Sällskap och kärlek

Dokument för nedladdning

http://www.rovdjur.se/viewNavMenu.do?menuID=46

2013-09-19

I regeringens proposition om en ”hållbar rovdjurspolitik” framställs minimala rovdjursstammar och jakt på tusentals rovdjur som en lösning på landsbygdens negativa utveckling. Men faktum är att rovdjur är ett förhållandevis litet bekymmer för människor på landsbygden. Det visar en Sifo-undersökning som Svenska Rovdjursföreningen beställt. Endast sex procent av landsbygdsborna uppgav att rovdjur påverkade deras vardag negativt.

Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor boende på landsbygden om vilka faktorer som påverkar deras vardag mest negativt. Åtta olika alternativ presenterades och det gick att kryssa i flera av dem. Störst var missnöjet med kollektivtrafiken och mobil/bredbandstäckningen, som listades som negativa faktorer av 39 respektive 38 procent av de tillfrågade. Förekomst av rovdjur var det minsta bekymret. Endast sex procent uppgav förekomst av björn, järv, lo eller varg som en negativ faktor.

–  Att alla människor på landsbygden skulle lida svårt av rovdjuren är en myt som sprids av jägarkåren, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. De politiker som låter rovdjursfrågan skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar gör majoriteten av sina väljare en stor otjänst.

Dubbelt så många män som kvinnor upplever att de blir negativt påverkade av rovdjur. Lågutbildade anser sig vara mer negativt påverkade än snittet. Äldre påverkas mer än yngre.

– I landets mest glesbefolkade områden är det främst äldre män med låg utbildning som bor kvar. Där skyller man ofta avfolkningen på varg men det finns inget som helst stöd i statistiken för att den negativa utvecklingen beror på vargen. Flyttlassen började rulla från glesbygden långt innan vargen
etablerade sig där.

Sverigedemokrater, 12 procent, är de som anser sig påverkas mest negativt av rovdjur, medan endast 1 procent av vänsterpartisterna anser att rovdjur är ett problem. I övrigt är skillnaden mellan partierna liten, mellan 3 och 8 procent.

– Det är förhållandesvis få som någonsin sett en varg och forskning visar att det som påverkar människors mest är vad andra tycker, även om de inte heller har någon egen erfarenhet av varg. Stämningen på orten där man bor spelar alltså en stor roll för hur man upplever förekomsten av rovdjur, säger Ann Dahlerus.

För frågor:
Ann Dahlerus, generalsekreterare
08-441 41 17
0768-500 653

Ta del av hela undersökningen nedan

Sifo-2013.pdf